Norrländska Korrespondenten – 26 januari 1859, sida 2

många ibland dem greto. Hennes tårar flöto tillika med deras, hon upplyfte fina ogon mot den stjernklara himlen, och bad innerligt för ett lif, som war dyrbart för fi många. Milde fader i höjden! bad bon, ffänf honom lifwet, och låt mig lefwa, för att försona honom med det. fammal! Ett stjernskott syntes nu på him. len, och påwinte henne wänligt om ett dylift, som hon warseblifwit i samma stund bon första gången fett denne ädle man, hwilken få måktigt od) wälgörande bade gripit in i hennes Öde. Mot midnatten uppwaknade den sjuke ur en djup sömn; han syntes betydligt stäarkt och förbärtrad. Karin räckte honom några läkemedel, han tog in dem, tryckte leende hennes hand, och insomnade äter, Tidigt morgonen derpå ankom en åldrig läfare ifrån närmaste stad; han ber ledsagades uppat trapporna af fin unge medhjelpare, ywilfen under den gamle principalens sjukdom hade haft herr S. fin mård. Des önskan, att ännu en gång få fe fin gamle wän, hade förmått den bedagade läkaren att, oaktadt han jelf war sjuklig, resa till herr v. S. Han närmade fig sängen, undersökte den fju