Lilla Karin. Beråtelse af Författaren till En Omwerdagåhiftorie. (Forts. fr. föreg. N:o.) Det war mot aftonen. Karin och ben: ned tant sutto tysta wid den döendes fång. Allt war stilla. Man börde inter annat ljud än pendelns knäppande i ett på wäggen hängande slagur, fom tycktes hålla en bedröflig föreläsning öfwer lif: wets korthet och minuternas längd, i time mar fom dessa. Med förgråtna ögon intom nu en gammal tjenare, od hwistade till tanten; Karin märkte med rygs ning, att hon talte om snickaren, fom war fommen ifrån fladen för att taga mått till likkistan. Med klappande hjerta upps reste hon fig och nalkades ett fönster. Hela gården war uppfylld af menniskor, till största delen bönder, mån och ön. nor, som stodo och blicka de upp mot föns stren. Tjenaren fade, att det war gods sets folk, fom tommit för att efterfråga i fin herres tillständ. Karin bemärkte, att