Men man hade lagt fig för längesen och krögaren war sömnig, ban wille alls ide övpna för of. Det war sannolikt bebagligare att taga fig en slummer bafs om mutters rygg. Wi knackade på wi bultade, wi forms larmade, men förgäfwes, krögaren war obeweklig, han wille alls icke höra på det örat, han sof som en sten. Slutligen blef Petter utom fig af des fveration, gick bort til fönstret och utropade med full hals. — Din gamle fältring, utropade han, dersom du ide gör dig omaket att stiga upp och öppna för of så skall jag ta mig skock granater gå in till dig och piffa dig få länge jag orkar. Men Petter, fade wi, hur will du då fomma in, för att funna piffa honom. — — Som fagdt war, det fom jag ide ihåg, nå få gifwa wi honom fan och re få wör wåg. Och dermed kilade wi åstad under det Petter blef behörigen utskrattad. Men först i Keflinge erhöllo wi ett ordentligt nattherberge och somnade ljuft efter resans äfwentyr. Dagen efter hade Petter fått ondt i