der änderna. Och pistolen war skarpladdad. Wi gjorde wäl deremot wära inmånds ningar och att det ej gick an att skjuta på hemtamdt få, men Petter lät fig ej öfwertala, utan ställde fig i positur oh lade an på fågelflocken. Men pistolen klickade. Han spände hanen ånyo och klämde till, men fängkrutet blossade af oc stottet blef sittande. — Fördömme en fådan farbin, utros pade skytten, låna mig kruthornet! — Jag fick honom hornet och han lade nytt fängkrut i pannan, men det wille fig dock ide. Ty ban klickade och blossade fängkrut wäl fina tio gånger under allmän munterhet. — Men Petter, yttrade jag slutligen och med låtsad förskräckelse — det här går besynnerligt til och jag frultar att wi räfar ut för bådaffarn eller annat otyg. — Åh fon heller, fade Petter oc tittade närmare mot änderna. — Jo pass på, inwände jag, att det är bäckahästen, som roar sig med att förwilla