Norrländska Korrespondenten – 12 januari 1859, sida 2

orfen samt hade alla ett owanligt nyktert utseende. Mellanåt fåg man ett mera grundligt bloss af lycopodii-mjöl eller säfallade nichts som kastades i ljuslågan oc ästa dkom ett blirtrande och fräsande som hos sjelfwa smedjeguden. Och deremellan small det än här och än der, fi under borden oc få i wägs garno, men just i dagbräckningen, då ljufen skulle flådas antändes solarna för att påminna of att dagen war når. Med deesa snutrande oc sprutande solar blef det också en sädan krutrök ar man gerna kunnat inbilla sig wara med i en kanonad och huset wardt uppfylldt med rök och damm. Och magistrarne fingo passera för de rubimer, ehuru de likwäl woro winglösa. Men dermed war odfå giorian. slut, ljus fen slädtes och Schrewelins fick qwarlef. worna. Forst efter illumineringen kom gubben Aytman i stolar, mera på putfen ån wanse ligt samt nystärtt och struken ända upp emot öronen. Ty wål begagnade han alltid hwit halds duf, men aldrig fabermördare, ide ene