Norrländska Korrespondenten – 12 januari 1859, sida 2

gång de subtilaste löskragar. Men siöflarna woro blanka fom ett fpes gelglas. Och han kom med klasfikerna under armen mera wänlig och nicande än wans ligt oc hela nedreskolen gjorde fin bugande honnör för honom med wagistrarna i teteu. Han inträdde med lika wärdsamt mot tagande i rettorsklass och hans anlete sten som en dag utan moln, som en källa, afspeglande himlen i sin botten. Här war hans ära, hans werld, hans arbete och hans mäl, det war lifsom cons centreradt i en enda dag, en enda före läåsningstimma. Olad började ocj fortsatte hun fin kurs, men öfwer Det hogtiidliga allwaret läg ett fint skimmer af behag, af bänförelje, han mar upprymd, det war inspirationens ögonblick. Han tände hwad han war för skolan och hwad hon war genom honom, de sammanwexte, de woro twillingbarn oc fun de icke atstiljas. Och den som då såg honom, detta förs klarade anlete, detta spelande öga med en tår i batgrunden, detta wänliga sätt