Vid lampans sken han läste Skriftens visa och heliga och nådefulla ord, På morgonen en sjuk han skulle lisa Med styrkedrycken ifrån Herrans bord -Då plötsligt — oron sökte han betvinA — llan hörde kyrkans stora klocka klinga. Det var ej några starka slag han hörde, Ej stormens hand, som uti repet drog; Det var, som om man malmen lätt berörde Med något jern. Igen sin bok han slog. För andarne han ingen fruktan kände Och djefvulns makt han aktade ej stort, Trygg gick han derför ut och kosan vände Mot kyrkan hän — han öppnade dess port Och under helgedomens hvälfda bågar. Af månen svagt upplysta, snart han tågar. Han lyssnade, men klangen var nu borta, D3å höjde han med kraft sin djupa röst; Vid den -kom ofta syndarns Jögn tillkorta Och ångren nedsteg i dess hårda bröst: Hvem är du, ropte han, som vågar s:Öra i denna helga boning nattens fred? När ekot tystnat, tyckte han sig höra En sagta suck, som ljöd från tornet ned. Stig ned, jag Herrans tjenare det bjuder! Och snart af lätta fotsteg gången ljuder. En liten pilt han såg emot sig komma. Blott åtta vårar han på jorden lekt; Men på hans runda kind fanns ingen blomma, Det var, som hade sorgen den förblekt Den venstra, späda handen höll han sluten, Som gömde han i den en dyrbar skatt. Förlåt! han bad, med stämma mild och bruten, För det jag var i kyrkan denna natt, När aftonklockan ljöd, jag här mig gömde — Var inte ond, att be om lof jag glömde! — Men hvarför, sporde prosten full af under, Har i en sådan natt du dolt dig här? Mot tak och rutor hörs ju stormens dunder. ivad är det du i handen gömmer der? — ÅAck jo! Min moder ligger nära döden, — — Och strida tårar afbröl piltens svar. — YJag vet mitt barn! men hoppas uti nöden På den, som är de faderlösas far — Ja honom bad jag varmt att mig beskyddal — Nå hvarför lemna då din moders hyddar — Juvl svaret blef, om man kan rosten rifva Af klockan just när midnattstimman slår, Så skall den säkert helsan återgifva Det hörde jag när jag gick hit i går. — Oeh ensam gick du— ÅJa! för nattens fara De voro rädda, ingen ville gå. — Du var ej rädd? — Ack jo! en hvitklädd skara På stora gången såg jag från min vrå. Min aftonbön jag bad, då bort de flögo; Men snart ur grafven de sig åter smögo. och mångas drag jag ville mig påminna; Jag tänkte be, — men i min stora nöd Jag sjöng: Ack hvar skall jag en tillflykt finna? Då tänkte jag blott på min moders död, Och dristigt steg jag opp, jag uret hörde Slå tolf — och ingen död kom mer igen. RR ———————— — ——