14v( Weriöbladel berättar att torparen An: ders Bengtsson från Skärbäcken i Ljunga socken, den 10 Nov. ankom till cellfängel. set i Wexiö, för att i saknad af tillgån gar gålda honom wid Sunnerbo på radsrätt ådömde böter, undergå 10 dagars fångelse wid watten och bröd, för wisad grymhet mot sitt håftfreatur. — Då ofta nyheter helt och hället saknan de alt wärde, upptagas i tidningarne, torde det icke wara för mycket begärdt, att dymedelst fordra allmännare spridning ut af underrättelser sådane som denna. Det är neml. ännu ej hos allmogen så noga kändt, att en ny lag stadgar strängt answar för grymhet mot djur, och dels har samma lag ännu icke warit tillämpad på flere orter. J följe såwäl af den sålunda rådande okunnigheten, fom i öfwertygelse att intet åtal mot öfwerträdelser af detta lagbud följer, fortfar ännu djurplågaren med fitt förra grymma behandlingesätt. Det år för att göra den härutinnan skuldbelastade uppmårffam på följderna, fom wi hår meddelat ofwanskrifne under: rättelse. Det är emellertid ej allenast allmogen, som exellerar i djurplågeri. Huru ofta fer man ej på mera before na wägar, flora wagnar, dragna ef små utmagrade håftar, ila fram — ej genom rök och dam, utan ännu mårre, — ges nom djup smuts, fom höstetiderna gör wåra wägar tungkörda. Man skulle funna tro att de arma free aturen, fom bada i swett, åro lifwade af en inre, ohejdbar springlust. Ah! Denna illussion förswmner ögonblickligen. vESpiritus rector hår, år ingen annan ån en swensk landsmägsmatador, en fuff, fom med den allsmäktiga tagelpiskan wet att behörigen höja de fjunkande lifsfraf terna, Hwarjehanda: Praktisk kurmethod. En musiklärare wid namn Cole i fras den Arundel roade fig för någon tid sen dan med att kasta ett mynt ur handen i munnen od) hade derwid den olyckan an nedswålja myntet, hwillet fastnade 1 luft: strupen. Han gjorde flera försok att få upp det igen, men förgäfwes. och blef na. turligtwis wycket förskrackt harörwet. Han uppsökte en läkare i granskapet, hwiken gaf honom ett kräkmedel, men myntet satt qwar. Cole fick nu den tröstlösa underråttelsen, att man icke kunde göra mera åt saken och att det war troligt, det luftrös ret skulle komma att angripas af kallbrad. Han blef få förskråkt haröfwer, att han skref till fina mwånner för att underrätta dem om olydan och de befarade följderna. Myntet tycktes hafwa fatt fig fast med lanto:na inuti lufiröret; härigenom blef andedrägten wåäl icke afbruten, men likwal i hög grad förswårad. Sedan han une der natten försökt alla möjliga medel, for han på morgonen ut för att gifwa de manliga musiklektionerna, men det war honom omöjligt att hålla ut dermed, till följe af den smärta och ångest fom plåga de honom. Han wände sig derföre ånyo til en annan läkare, hwilken genom undersöknina lätt upptäckte, att myntet fatt ME — —ä—g— ——