Rår kyska fru Dian fia mund åt Murs framräckte, Log Buachus i sir skägg, och Venus Asttild wäckie: Gack, käre fon .. . Nu slog det flora wägguret tolf. Pi per reste fig upp, men konungen winkade åt skulden att fortfara! Sid, käre fon, och bed Vulkanus fnarlist fomma, Ty pantzaret är bräckt, och dygden fått en skräma ... Åanu ert högt skollande jubel — det futa — beledsagade skaldens skämt. Men derpå reste fig kung Karl med plötsligt allwar och fade, wänd till Piper: Hre grefwe, jag har lofwat mina wånner en glad dog. Den år tillända, och jag är beretd on höra er. Ni fer omkring e der mån, fom ingenting förråda. Tala Högt och frin; hwad yar ni att saga mig? Eder majestär, fade Piper twekanbe danffarne göra framsteg. Holnein förhärjas. Töningen är nära fitt fal. Kriget är oundwikligt. Fortfar! fade fonungen med en Hhastig blid på hertigen, fom rodnade starkt.