Carl XII:s sista björnjagt. (Ur Fältftärns Berättelfer af Topelius.) (Fortf. fr. föreg. N:o.) Xdin häl ropade hertigen, medan fo nungen ännu fatt höjd på folkets skul dror. Win kom. Den improviserade Diana räckte konungen bägaren. Han mottog den. I detsamma hwiskade here tigen i sitt öfwerdäd få högt, ar han hördes af de närmast siående: Diana anhåller i djupaste uaderdånighet att eders majestät wärdigas hugna henne med en nådig fyp. Genast woro flera armar beredskap och lyftade den fötrskräckia flickan, utan att akta på hennes motssänd, till jemnhöjd med konungen. 7Kyfp henne, hwiskade hertigen saftare: folfet flute arse eders majestäts wågran såsom föraft. Aldrig, hwarken förr eller senare i hela fur lif, war konung Curl i en å bes synnerlig sination. Sjutton år, bågaren i ena handen, en wacker flicka wid den andra; rundt omkting jubel och fröjderop.