Norrländska Korrespondenten – 22 december 1858, sida 3

Konungen widrörde djuret med fin fot; bet låg der utan ljud, utan lif. Händels fen war lätt förklarlig för dem, fom war rit wittnen till jagten. Men en få owåntad upplösning på ett farligt skämt hade nåstan utseende af ett järtecken och förfelade ej sitt inryck på ett ungt finne, Konungen teg belt stilla. Hertigen deremot utropade muntert: På min jägareära, fire, denna plumpa best har sagt eders majestät en fomplis mang, fom den finaste hofman skulle af undas honom. Hollah, tappre hjeltar och hjeltinnor, fom få hurtigt förswacat döre rarne utanföre, kommen in, yär är ingen fara; nalle har haft mera förstånd än J alla. Folfhopen stormade in, och om jublet förut war högljudt, så blef det nu nåästan wildt. Den wäldiga björnen bars bort i triumf. J förta ingifwelsen lyftades konungen på menighetens oxlar. Gubr bar, ynglingar, flickor, alla täflade om att få båra på fina händer denne unge monark, hwars böghets blid war no mäxktig att fasta skogens befriade konung för hans heriskarefot. (Fortsäntning.)