Jul-glädjen. Solen stannar allt fortare tid öfwer nordlanden, ljusen skimra allt tidigare om aftonen genom fönstren, och de klara him laljusen derupve tindra allt skönare i win ternatten. De hwita foglarne komma från fin lustfärd och kläda de nakna trär den och den falla jorden i den sköna wins terdrågten, och den friska winden målar rosor på barnens finder. Det är den nordifa, den swenska wintern, det lackar mit Jul. — Jul! huru myden glädje, hnu många förhoppningar åro ej fåftade mid det fåra ordet! — Bland alla högtider, fom firas både i Norden och i Sö: dern, år ingen få gammal, få allmän och fi glad fom Julhögtiden. D:f första bes gynnelse måste sökas långt in i den grå: oste forntid. Långt innan Christendomen spridde sitt ljug öfver nordanlanden, firas des Julen af wåra gamla förfäder. Wid wintersolståndet, då solen ej lyser någon tid i den högsta norden, plågade Thule boarne, efter gammalt bruf, skicka upp spejare på de högsta bergen, fom, då de deriftån blefwo warse solen, gåfwo det tilfänna för de der nedanför boende, bwarpå dessa, ehuru ännu i mörkret, till den fommande folen8 åra började fin största högtid. Julhelgen. Til Julen göddes den största galten för att offras ät fruktbarhetens gifware, Frei och Freja, i anledning af solens återfomft Når då Julaftonen fom, framlced: des den wålgödda galten, och männerna lade sina händer öfwer dess borster och gjorde wid bragebägaren löften om stora och manliga bragder. Detta war den stora löftesgången och den war allmän öfwer hela norden. Christendomen, som omskapar och helgar allt menskligt, har gifwit hedendomens Julhögtid def råtta, heliga betydelse; den har uttydt den aning de gamla hedningarne hade derom. Bilderna hafwa blifwit sanning i i det fö rebildade. Den hedniska julen har blifwit en chrisilig Julhelg. Ingen högtid år heller få allmänn. Mamma! når blir det Jul, frågar barnet med innerlig lång: tan och i det lila hufwudet uppstiqa få många fåra minnen sedan förra Julen, hwälfwa sig få många planer för den kommande. Huru längt år det till Jul, frågas det hos den rife mannen, och man insamlar gåfwor till den kommande gläd jen. Jcke längre till Jul, heter det hos medelklassen, och ala händer bli lårfmingar och det går få luftigt undan till jul marknad och julgafwor. På Jul tönker ben fattige, när befymren trycka; det fal