Norrländska Korrespondenten – 22 december 1858, sida 3

att björnen ännu war bunden. Jha anstår det en fegrare, fade han, att bekransa en bunden fiende, likasom til hån och blygd öfwer hans nederlag. Gad och war fri för din mandoms skull! Jnnan någon hann eller wågade göra en föreställning, hade konungen framtagit fin jagiknif och afskurit björnens band. Wid denna syn rusade stora och små med förskräckelse på dörren. Allenast konung Carl och några hans män, som icke wille wara fegare ån han, stannade qwar med handen på wärjfästet och wäntade nyfiket hwad björnen månde företaga fig, när han fände fig fri. Skogens lurfwige konung syntes dock ide mycket hugad att begagna fin fribet. Han lyftade fafta fnysande sitt hufwud, sträckte ut sina domnande ben och tycktes betänka fig. Derpå reste han fig med möda upp från sladen, fåg melanfolifft omkring fig på ljusskenet, tog några steg, wacklade framåt, fudade djupt oc utstrackte fig derpå orörlig framför konungen Man betraktade honom närmare; — han war död, och fin lagertrans, fom konung Carl så wackert återgifwit, hade han lätit falla framför sin besegrares fötter.