Norrländska Korrespondenten – 22 december 1858, sida 2

ännu aldrig fett på Kongsör. Befallningen werkställdes. Stadigt bunden, med mossa emellan, för att ej plås gas af bonden, fördes björnen i triumf med mufif til kungsgärden. Solen sken på det glada tåget; ögat blindades af den hwita snön. Bondgummor och barn sprungo ut til landswägen för att fe den högljudda skaran tåga förbi. Gubbar och bondgossar fafiade fina hattar i luften oc hurrade för konungen. Jägar-. nes jubel swarade dem. Konung Carl war lycklig — lyckligare kanhända, än sedan efter sina blodiga segrar. Nu sjönk solen sakta ned bakom granarnes toppar. Hennes sista stråle spelade ljus och mild öfwer konungens höga panna. Barndos mens glädje skickade i denna sträle sitt sista afsted till den store konung Carl. Ty i dag gick solen ned öfwer hans barndoms, hans ungdoms, hans hela lefnads frid! På Kongsör wardt ett mwälvigt gäftas bud. J han restes på gården en fperdgärd af granar, inom hwilken de lefwande björnarne — liksom fordom de fång: ne konungar i romerska cefarers triumf — förwarades bundne och blandade fitt