Norrländska Korrespondenten – 11 december 1858, sida 3

drens gefäller eller medarbetare i werts staden, jemte en annan något äldre ogift qwinna. Gossorne woro ännu minderärige och gingo i skola. — Det enda som föreföll mig besynnerligtt war att mare nen, en stor kraftfull karl om 45 är, als tid fatt sysslolös i en flol eder i ett foffhörn. En dag uttalade jag min förmår ning deröfwer till madam Åferberg. Min man år lam oc har warit det i åtta år, uppiyfte hon. Mitt intresse för den anspräkslösa och ändå få älskwärda arbetarefamiljen öfades allt mer cd mer, od en afton då jag fatt i den flora werkstaden, betraf: tande den ännu wackra modren fom ar: betade med fina twenne blomstrande dött rar, wände jag mig till mannen med den frågan: Men huru har er hustru blifwit urs mafare? Het får hon berätta fjelf, swarade Åkerberg och sag på fin huftru med ett uttryck af innerligaste hängiswenhet. Ja madam fortfor jag, bur fom ni att tillegna er ett af mannens priviles gierg Jag kan inte förstå hwarför ni råk.