Norrländska Korrespondenten – 11 december 1858, sida 3

re, tillade hon småleende, ty jag flirras de på henne med all den förskräckelse mi na fördomar framkallade öfwer min stac kars klockas öde, ifall den skulle anförtros ät en qwinna. Men om notarien iute wil anförtro sitt ur ät mig, fade bon med samma godmodiga fmåleende, få bor urmakar Östergren på Fiskargatan. Wisst inte, min fru, swarade jag nås got förlägen öfwer mitt eget uppförande, efter ni will ha beswär med uret, få lemnar jag det gerna. uWar få god, br notarie, oc) falla mig inte fru, utan rått och slätt madam. Min man är blott timmerman od jag sjelf endast en fattig torperes dotter. Öfwerraskad äfwen af fi mycken an språfslöshet aflägsnade jag mig. Det är möjligt, tänkte jag, att min klocka vi far på fin sista timma; men hwad mer? Jag började emellertid gå till mitt wärdfolf om aftnarna och sati då och pratade med madam Åte:berg och ibland äfwen med hennes man, Deras lilla bem utmärfte sig för den största ordning och prydlighet. De hade fyra barn a hywilka de twå äldsta woro flickor och mo