Norrländska Korrespondenten – 8 december 1858, sida 2

liten wagn, dragen af en tjenare, hade begifwit fig ut för att hemta frisk luft. Lettie, fom altid warit fru Dacie favo rit gid utmed wagnen. Henrik säg twå, tre gånger efter henne, men då hon ej war i annalkande satte wi of på en fule slagen trädstam fom låg wid firanden. — Det år forgligt med Letties ögon, Jane, fade ban hanigt. — Ja, hwad tror du om dem, tror du att det är något hopp? — Doftor Nash säger nej, men i näs fia wecka hitkomwer den skickligaste ögonr läkare wi hafwa i England, doktor Phi lipfon; låt bonom fe benne. — Wore det ej bäst ast refa tid Lons don? — Jngen är sä slicklig fom Philipson. D, Jane, jag önstar att jag hade genomgätt ... — Du wet kanske något botemedel? — Jag skulle försoka uttänka någor. Du wet att jag ältar Lenie. Jag har länge tänkt mig henne fom min blifwande maka. Just i dag bar jag friat til henne . . . bon har nekat . . . ide der. före att min känsla är odeswarad, men bon har talat om fin aftagande fan.