Norrländska Korrespondenten – 4 december 1858, sida 3

J ö mjuft, brunt bår, ljusbruna ögon och en flar, fuftån ej stark färg. Att hennes ögon woro stadade kunde man ej på dem förmärta; de woto endast matta, säsom någon gång händer efter en öfwerstånden sjukdom. Staende alla bekymmer ifrån fig, war han glod fom en lössläppi fo gel, da hon i fin hwita hatt och nettels duksklädning joljde gängstigen. Hon wåns oe sig om, nickande at mig, och säg helt glad oc förnöjd ut. Lika stolt fom min moder war öfwer Lettie, war jag nu; det war en liten älsklig, wormhjerrad mars relse. isynnerhet när lynnet war friskt. Si snart hon aflägsnat sig klädde jag mig och begaf mig till doftor Nash. Han war hemmo; bang uppaesare förde mig in i hans arbetsrum der jag wäntade en fullgod timme. Når dokto.n inträdde frå gade ban mig med en stråf ton om jag ej funnat uppskjuta mitt besök til Måndagen. Han wisne icke han, huru dyr: bara måra arbetsdogar woro för of, i motsatt fall hade han ej talat så, ty han war en wålwillig god menniska hwilket wi framför många andra hade skäl att erkänna. Utan anspråk på någon ersättning hade han med största ömhet måre