Norrländska Korrespondenten – 27 november 1858, sida 2

tänft fig den. Midt för de spelande stod en Öppen, med nytt hwin linne Öfwer täckt bädd, bwaröfmwer, upplyft af en matt brinnande lampa, en qwinnlig, få widt man kunde sluta, ide ointressant bild hängde. Wid ena sidan af rummet flod på ett litet bord ett crucifir, och på anse dra sidan tid höger om fadren syntes ett wåggur; det wisade på tre twart till 8. Allegrot hade nyss slutat. Tigande lade de spelande ifrån fig instrumenterna,. wände bladen, sägo på uret, och tydtes med flit dröja något längre än nådigt mar, för att hwila ut. Foljande fadrens exempel, togo de, efter en paus af några minuter, instrumenterna äter i hand, stämde dem, och började det herrliga adagio, hwars första del liksom en trängtande fräga till ewigheten, slingrar sig genom alla stämmorna i den mest gripande fiaue ration, och hwars andra del afbrytes med en sönderslitande accord under en fermat, hwarpå det hela, i snabbare tems po upprevande begge begynneljeafterna, likjom ett gladt echo till deras trånande rop, slutar med ett fullstämmigt forte. Åfwen detta adagio utfördes med fås dant wemod och djup känsla, att fag