Norrländska Korrespondenten – 27 november 1858, sida 2

mans historia, som i den lilla staden war bekant. Safta smög jag mig alliså til fönstret, hwilket, halft betäckt af lätta förhängen, lät mig se in i en treflig och nätt inredd kammare. Midt på golfwet stod ett bord med 8 ljus, mellan hwilka 4 notställare woro andragta, och framför hwilka qwar. tetten fatt. Första sdämman spelades aj fadren med mindre virtuositet än känsla. Midtemot honom fatt den andre i ords ningen af hang söner, oh behandlade altviolinen med slor säkerhet. De däda öfriga sidorna af bordet intogos af yng. ste sonen fom secundist, och af den äldste med violoncellen. Det majeftätiffa alles grot lyckades herrligt; likasom i ett enda drag gingo sträkarno; ingen, om än als drig få obetydlig nyans blef förbifedv, ingen uihällen not afkortad, intet creseendo glömdt: fadren tydtes spela i sönerno, dessa i fadren. Ja, hade den store, den döfwe Beethoven warit iillstädes, skulle han af de sä likformigt spelande ansigts uttrycken, af den noggranna, liksom af: taldta rörelsen, korteligen af alt det fom för ögat ersätter örat, kunnat sluta att denna qwartett gafs alldeles, så, som han