Norrländska Korrespondenten – 27 november 1858, sida 2

men mörfret, afbrutet af en och annan lyfta, gaf de smä oansenliga husen en intressant gammalmodig ansiryrning. U tan att hafwa träffat mycket märkwärdig, komma wi slutligen till nämnde gata, der tonerna af den wålkända qwartett, i hwilken jag ofta nästan ide mindre be undrat min wån Janfos storartade fö: redrag, än Beethovens wåktigt gripande fompofition, skallade mig spökligt till mös tes, någor dämpade genom afständet. Då min ledsagare, fom länge warit bekant med dessa toner, säg min önskan att komma dem på späret, pekade han på en liten nätt, genom en trädgärd frän de öfriga husen afskiljd boning, hwars nedre wåning war upplyft. På min frå ga hwem fom bodde der, fwarade han: En besynnerlig man, fordom Orgel nist i hufwudstaden, men hwilken det för häller fig på ett helt eget fått. Jag kunde, tillade han, sjelf öfwertyga mig derom, od) utan betänkande fe genom föns stergardinerna, ty når han musicerade med fina barn, få wore hela werlden för honom förswunnen. Också borde jag först afbida slutet af stycket, sedan wille han berätta mig så mycket om denna