Norrländska Korrespondenten – 24 november 1858, sida 3

i sin famn. Hon säg honom skymta fram bland fjällets tallar, och hand namn unds for hennes läppar i ett glädjerop. Och ban .. Han glädtigt sprang fram wid den ål: skades rön: ban skulle ju trycka fin brud til fit bröft — men gapande swalget, fom mellan dem å i swindlande glädjen han nu ide fåg. Ned störtade han, och Njukan slog tid samman sina isande böljor öfver det wars ma hjertat och behöll för ewigt sitt rof. Längliga år derefter wandrade daglis gen på mötesstigen den bleka Mari med ett stilla wansinne måladt i fina sköna drag oc satte fig emellanåt i djupa tans far lutad öfwer forsen, liksom famtalans de med någon der nere. Wid ywarje högtig, fom tillreddes i hemstugan, trodde hon att bröllopsdagen war inne — hon iklädde sig då sin brudslrud och tog plats på den wanliga klipphällen, stilla förbi dande sin älskares uppenbarelse. Nägon gång hände att öfwer hennes läppar ljödo sångens klagande toner, då flangs fullt ätergifna af klyftornas eko: Jag passar ej på de andra ala, fom solen öfwerskin.