poster lade an mot henne, lossade af, men träffade icke. Skotten satte bela piketen i allarm. Ea af förposterna störtade henne med ett sabelhugg i den mjur fa skuldran skriande till jorden. Då ros pade hennes Johan ännu en gäng. Nu glömde hon fin grufliga smärta, reste sig urp och skyndade till den befälhafwande officeraoren. Hon berättade i fä ord pwad hon mille, beswor den unge mans nen att lemna en ledare oc en fadla för att söka fin Johan. Men han war döf för hennes böner, och fom han 103 henne för en äfwentyrerska af dem, fom ide sällan i hemlighet ätfölja armetr, bad han henne såöka fig en annan Johan ibland hannos folk. Den känsloloses grymma skämt fårade den ömma mafan, djupare än sabelhugget. Hon wände sium af förtwiflan til slagfältet. Småningom förswunno hennes krafter. Hon hade förlorat mycken blod; och föll afdånad till jorden. Efter några timmar waknade hon. Morgonsolen upplyste med sina första frå lar det rysliga fältet. Den trogna fär leken hade hört hennes steg. Hon låg mig sidan af fin Johan. Han hade fäm