Norrländska Korrespondenten – 24 november 1858, sida 2

nom under täget: han wisste war jag fanns, han Har ide kommit åter för att såga mig fit farwäl. Nej, han är död. ySå wänta här tills dager, swarade soldaten, rörd: nu fan du ej finna hor nom. Maria nedsjönk på den blodiga jorden, för att afbida den uppgående solen. En ryslig natt: På det widsträckta fältet låg tusende i den ewiga somnens armar. Der, hwarest morgonen förut allt war lif och rörelse, der härar stridt mot Hå rar, förbittring och fosterlandskärlel; war nu allt tyst och stila. Fiende och wan, mördare och mördad, lägo här bredwid hwarandra. Den hela wida ödelagda nejden war dyster som grafwen. Natten war owanligt mörk. Det war liksom dlygdes hon på menniskoslägtets wägnar öfwer ett sädant blodbad och fökte att med ett tredubbelt mörker hölja flagfäls tets rysligheter. Endast hår och der of bröts hennes djupa tysinad af en döen: deg jemmerton, af en käwpades fina flämtning. En af dessa hjertslitande jemmertoner nådde Marias öra. Hon lyssnade: Gud tänkte hon, om min Johan ännu lefde