Ingen far! apprepade flickan med deltagande. sId ide heller någon mor! IYde heller någon mor! stackars Hr Stäångbera! Jag är ett fader. och moderlöst barn ... Åv det inte stor fynd om mej, mamsell Jda? Jo, jo, mycket fynd . . . . Jnga före äldrar! .... Men hur är det möjligt? För olyckan är ingenting omöjligt .... Men ni, ni skulle funna rädda mig, kunna ge mig det skydd min barndom fafnat. Jag? .... Men på ywad sätt då, br Stängberg? frågade Jda med tärar i ögonen, Ni fan ge himlen åt den fom jorden beröfwat all, swarade Stängberg; låt mig bli er man od) bli ni min hustru, och det skall bli detsamma fom far och mor. Derwid kastade han fig på knå, fatta. de Jdas begge händer och fuktade dem med få många tårar han i haft funde få fram. Idas förwirring war obeskriflig, men bon gret också, ty hwilken qwinna kau wäl fe tårar i andras ögon, utan att röras sjelfl