cieteten, och Jda, en rätt älskwärd och ännu okonstlad flicka, hade flera ån en gång warit nära att skratta fig förderfr wad åt en trumpetvirtuos, om hwilken man riktigt kunge säga, att han hade insirumentet på fina fem fingrar. Jda skulle på fin första bal i Jnnocencen. Rommer fon in i Jnnocencen, få är ben förlorad! utbrast Knut för fig sjelf: Garnifonen åter opp henne och jag får tröska för bara halmen få långe jag lefwer . . . . Jag har allt att winna, ingenting att förlora; det fan bli bättre, men aldrig sämre . . . . Jag mår ste flå twå flugor i en smäll .... hwad säger jag? jag mäste flå tre. Samma dag od) under det bufet C. D. war på börsen, flod Knut Stängberg inför husete dotter med alla förs twiflans tecken på sitt ansigte. Jag är den olyckligaste menniska på jorden! började han. Hu! herr Stångberg riktigt skrämmer mig! yttrade den unga damen, tagande ett steg tillbaka. Jag har aldrig haft nägon far! sortor Knut.