Norrländska Korrespondenten – 17 november 1858, sida 3

fan ide wara långt borta, tillade ban, blott hundra steg utom porten, och hon gick till höger. i Drifwen af omotståndlig nyfikenhet, äterwände marquisinnan hafsigt till fin wagn, och lät kusken köra efter flickan, till dess hon uppnådde den kyrkogärd, der hennes moder låg. Der gick bon in, nås böjde på den obemärkta grafwen, icke fännbar för nägons annans blid än en sörjande dotters, och nedsatte den hwita rosen på den oprydda torfwan. — O min worl suckade Pascaline, emottag på din dödsdag denna blomma, som du älskade, emottag den, och sänd mig en enda ljus blick i denna mörka werld! Sedan böjde hon sina knän, säg uppät molnen med en hasiig blick, tillbakattyckte med näsduken de tårar fom wille springa fram ur hennes blåa ögon, oh ffyns dade bort med lättare gång än hon fommit. Hon tyckte fig kanhända hafwa fått en blick af ljud derofwanifrän. Damen, fom osedd warit wittne till detta, kastade sig i sin wagn, och gaf