Norrländska Korrespondenten – 17 november 1858, sida 3

— Mir goda herre, seyftade Pascaline, jag fan ide betala nu! — Hwarföre inte, min lilla mamsell, swarade fordringsegaren med ett tmwetyr digt leende i det han pekade på de båda louisdorerna fom lägo på hennes lilla sybord. — De ål igte mina mera, den rosen fom jag sälde i går, har wissnat i i natt. — Men det är ju en qwar? Hwarföre säljer ni inte den? — Den är redan bortgifwen, alt guld, fom finnes i werlden, skulle icke räcka tid att återköpa den. — Det är ledsamt det, ty om jag icke fär min hyra så är mamsell twungen att flytta. Stum böjde Pascaline sitt hufwud, till tecken att hon underkastade sig detta, belle re än att swika sitt löfte till modrens graf. När den förnäma damen efter en half timma återkom, för att sjelf hemta den betalta rosen, fom hon otåligt wäntat att få fig tillstickad, berättade wärden för henne hwad fom förewarit mellan honom oc Pascaline, och att hon just nyss gått ut med en hwit ros i fin hand. Hon