Norrländska Korrespondenten – 17 november 1858, sida 3

ligt huru dödens dimma allt mer oc mer lågrade sig öfwer den dyra modrent ögon, hon hörde hennes brutna stämma fom för fitta gången talade för dödlig öron, hwiska dessa ort: — Pafcaline, mitt fåra barn, mitt hjer tas biomdoft, säg mig: blomma änni wåra hwita rosor? — Ja mamma! hade hon snyftande swurat. — Kära barn, lät mig då ännu er gång städa mina älskade hwita rosor! Och Pasceline bar den hwita rosen. busken till sin moders hufwudgärd. Och med hwita rosors milda doft kringom fin ande, flydde den moderligea själen till det obekanta hemmet öfwer stjernorna. Men Pascaline kysste de slocknade ögo. nen och gjorde ett heligt löfte att på hwarje ärsdag af sin moders död sätta en af de hwita rosorna på hennes graf. Men når hon denna morgon gick til fin rosenbuste, hade den ena af bet sköna paret wissnat. Blott en enda lefde ännu! Husegaren inträdde till den stackars flickan och fordrade sin hyra.