Och bedjande lemne vi domen ät Dig. Uti denna himmel, der nåd går för rätt, Der dömes, fast icke på menniskors sätt, Försoningens handskrift vår dom plånar ut Och gäller ej denna för alla .. till slut? Ack ja, låt oss hoppas och bedja och tro, Att vi, som tillsammans i jordlifvet bo Fast skilda på vägen .... dock sist mötas der, Du målet har fästat för vandringen... här. Och om vi än stanna på vägen ibland — Med upplyftad blick till vårt fädernesland — Att plocka den blomma, vi se på vår stig. Skall detta, O Fader, fördömas af Dig? Är snillet ej gnista af Gudomen tänd, En faderlig gåfva till barnen nedsänd, Som icke bör trampas, men glädja oss här, Tills strålglansen skönare frambryter der, Men likväl vi känna så djupt i vårt bröst, Ått icke vi ega en rikare tröst, Än Råden i Christo, som styrka oss ger, När synden i stoftet vill böja oss ner. oOmsväfva oss alla och ingen försmå, Gif mildhet i hjertat — och lär 088 förstå, Att Kärleken störst af de Englarne är, Som skola oss följa på vandringen här!!! Hwarjchanda. RÅ mudre theatern i Stockholm urp söres för närwarande en komedi kallad: Tartuffe eller Den Girige. Den girige, som kommit att förlora fina pengar, utbrister i raseri på följande får: uSjufon! tjufwar! bofwar! mördarel Råt wisa o himmel! Jag år förlorad, möre dad, strvpt! Man har skurit halsen af mig ... Man bar stulit mina pengar! ... AH! mina stackars pengar! mina älskade wänner, man har togit er ifrån mig. Och når J åren borta — borta ar då min tröft, mitt hopp, min glådje Allt år då slut — och jag har ingenting mer att göra hår i werlden: Hwem har tagit er? .. Jag skall anlita rättwisan, jag skall låta anställa undersöfning i hela mitt hus ... hos mina pigor, mina drängar, min jon, min dotter ... hos mig sjelf ... (Med en blick på åskådarne). Hwilken stor samling af menniskor! Jag fan ej får sta mut öga på någon, utan att fatta misstankar, bwar enda menniska ser mig ut som en tjuf. En fånges förströelse. J en af de förnämsta juwelerare butikerne i Paris fanns för ett är sedan ut ställdt i ett fönster ett ganska märkwärdigt armband, hwars sällsamhet och prakt är drog fig allmån uppmärksamhet. Det be flår af fyra förrostade sönderbrutna och hopböjda kuappnålar, infattade på ett sådant sät, att de falla tydligt i ägor nen, och omgifna af de dyrbaraste och briljantaste ädelstenar. Dessa knappnålars historia är ganska märklig; men då de personer, hwilka äro inwecklade i saken, ännu leswa, så förbigås de rätta namnen. — För längre iid sedan blef hr Mazeres, då han befann fig i närheten af palatset