Norrländska Korrespondenten – 10 november 1858, sida 3

dAii SARS Kan bu då inte tiga, vin faframens skade pojfe! utropade Jäger i fin före twiflan, ty flere personer, fom stannat derinwid och äffådade den kärleksfulla scenen, drogo på munnarna och fände fig wälmäende säsom det alllid är när man fan hälla fig munter under brunnsdrick. ningen. Knappt hade Jiger uttalat de härda orden, förrån gossen, fom troligtwis tillförene aldrig hört något dylikt, föll i den djupaste gråt och det gansta bögljudt, ty ett barn förstår fig lika litet på att mor derera fin sorg fom fin giådje. Jäger kommer ur askan i elden och ångrade fin hårdhet, tog plats på sätet, satte derefter gossen på sitt knä och sökte med många milda ord försona sitt felsteg, under det att en äldre madam, barncts fföterffa närmade fig och äfwen bjöd tid att trösta den lille. På min ära, ett högst intressant fpefs tafell yttrade sig halfhögt en favaljer nåra wid såtet; bwart tog fröfen och nådig mamma wägen? — hett säkert öppnade fig jorden under deras fötter. (Fortsättning.)