Norrländska Korrespondenten – 6 november 1858, sida 2

skal en gång komma, det hovpas jag, det tror jag; men inte kommer den här på jorden, det wet jag — — och ändå tänner jag mig nu så lycklig — få sall! Hon flätade sina armar om Jägers hals och lutade under tärar sitt hufwud mot pans bröst. Jag wille wara allt för bigl hwi skade bon, dir slafwinna, om du onska de det men — ide — icke rin hustru! Det finns en kärlek fom fan uppoffta allt — till od) med det eljest så wårde rade skenet inför werlden, om denna fårs lek fan drömma derom, att just deta sken skulle funna i werldens ögon på något sätt skada det älskade föremålet. Sidan war ten kärlet fom brann i denna qwinnas barm. För ett enda fel steg bade hon i mer än twenne ar lidit od) tynat af, få art hon numera nästan war en skugga af fig sjelf, och likwål fånde bon fig hafwa styrka nog att upp: offra fig ånyo, för att wisa, huru gränslösa och oegennyttiga hennes kårlek och tacsamhet wore för den man, i hwilfen bon sag fin wälgörore, men hwars maka hon ansäg sig owardig att blifwa. Om jag blefwe din hufiru, fortfor