Norrländska Korrespondenten – 6 november 1858, sida 2

ge mig nu? Na will taga mig til er hustru? — det war ju få? Ja, Anna, jag wille det ej blott, jag måste det äfwen, få framt det inte skoll bli ödsligt i ett hjerta, fom nu är upp: fyldt af kärlek till dig. BHen fallna, den till och med i egna ögon föraftade wille ni göra til er mafal En djup rodnad färgade flickans bleka sfinder. War det af djup blygsel öfwer sig sjelf, eller war det af segerfröjb wid det waknade medwetandet, att hon äts minstone i hang ögon ide war få djupt sjunken fom hon trodde fig wara i i alla andras? FZen fallna — den föraftadel fade Jäger; hwarföre dessa ord. Anna? — fer du den der grenen, fom syrenträdet siräcker öfwer wåra hufwuden? — en och annan blomma faller wissnad derifrån. Men rästa wår blir denna gren ännu rikare på blad och blommor — det är din egen bild — din nya wår har ine trädt — du är nu rikare på behag och dygder än du någonsin warit. esMin nya wår! swarade Anna; den