— —74242—72422——— 07777—776—————6— — — — bu) yuvaunhu! 104414 —— 0 —ä— fri heter det. Hwad som gör bemälda metod swår, är, att den, som med någon utsigt på framgång skall funna utöfwa honom måfte sjelf wara utrustad med åtskilliga egen: skaper, hwilka ej gåra fig siäfwa, fom man säger. J första rummet måste han hysa kärlek, jag menar ej en sådan der naturlig, d. w. s. blind, utan en andlig rättskaffens och klarsynt kärlek till lärjungen: fåle, ffolpilt eller tjenstehjjon. Detta år nödmåns digt för att han skall funna weta hwad han gör: utan färlef, intet förständ. För det andra måste han hysa aktning för fin lärjunge: fåle, skolpilt eller tjenstehjon. Aktning för ett djur? frågar ni. — Jcke för djuret men för det ädla hos djuret. Ni skulle wäl kanske också wilja fråga: aktning för en pojjke, för ett tjenstehjon? Ni skulle kanske wilja, men ni törs ide. För det tredje måfte han ega tålamod. Egentligen är denna dygd ett aldrig ute blifwande äkta barn af kärleken, når dens ne sjelf år äkta. Men, såsom sagdt år, dessa egenskaper göra sig ej sjelfwa. För att blifwa i stånd att på ett förnuftigt wis beherrska andra, måste man owilkorligen börja med att lås ra beherrska fig sjelf, hwilket år en mye: fet swår konst: ja rent af den swåraste af alla fonster och weten skaper. Ty af alla despoter år det naturliga, ouptuktade ja get den omedgörligaste, äfwen fom för alle mån och enskild frihet den wådligaste. Derföre säger oc med rätta den nyare tidens förste skald: MWond der Gewalt, die alle Wesen bindet, Befrelt der Memsch sich, der sich iderwin det; och werldshistorien är en frilla, fortgående bekräftelse på sanningen af de heliga orden: Salige åro de saktmodige, ty de skola be fitta jorden. Wieserligen måfte saktmodet, för att sälunda, ostast obemärkt af werlden, be herrsta werlden, wara det nafna, ide det wetligt slumrande saktmodet. Tålamod är ice feghet utan mod och af allt slags mod det wäldigaste och det sällspordaste. Tillämpningen af denna slående para lellism är oundwiklig: mr Rarey behandlar oftåliga djur fåfom fornuftiga wåfenden och lyckas på ett förmånande fått, men hr Annerstedt räfar behandla förnuftiga wäsenden såsom offåliga djur; mi Ruteys method år en fri och ädel uppfattning af fundt förnuft och menft lighet, då hr Annerstedts deremot skulle wara en samwetsgrann och förständig tillämpning af en allmän lag för ett för: uuftigt samhälle, hwilten lemnar frolltys relsernas men sklighet och förnuft få myc fet rådrum, att de flereftådes kunnat före bjuda all kroppslig afstraffning; dessutom borde wål, om stollogen skulle wara aldrig så avita, den nya swenska lag, som bestraffat hjustjurs misshandling och hwars ändamäleenlighet hr Rarer på ett slående satt bewisat, funna i nödfall äfwen skydda skolpiltar för sädana nusshandlingar, hwil. ta ide ostraffadt funna tilfogas eri oftår ligt djur. EAA FF—