Det war en hög smärt qwinlig cagann i grof ylleklädning fom flod derinne I den tarfliga sfammaren men ansigtet, son ur en sty af rika blonda lockar smålog emot de inträdande, war en engels. Man behöfwer inte wara hantwerksgesäll, för att blifwa förbluffad af en sädan syn, ware sig om dagen eller natten. Men hon log inte länge. Med före ffrådelfen i fin blick kastade hon fig om Jernbärarens hats. Gud i bimmelen! hwar har du warit pappat ropade hon, ditt hufwud blö der! du har blifwit slagen! — hwem har slagit dig! Se få, din trollunge, låt bli mej, puttrade Jernbåraren, fer du inte att jag bar främmande — en fmed od en fargare — iwenne dugliga arbetare, må du tro — det här är Anna, dotter min — en fnåld flifa — men radd fom en backyare när det händer hennes far rås got — lifnar mor fin som ett bår — såg inte häller få illa ut, salig gumman min — hon war vått wacker ännu när hon flod lik här i rummet — — man ffa wara jernbårare, fom jag är, för att fun