wid gårdarne, och midt framför riksdagsmannens war en äreport, och der ingick Prinsen också tackade för beswäret — för det åt en gammal kungsgård som riksdagsmannen rår om. J fan war det full marknad, med hästar och nötkräk och westgötar fom Wan ligt. Men ordningsmannen, eler få att fåga borgmästaren — fom har medalj för medborglig förtjenst, fom wi tyda fan mar ra få godt fom en wase — och borgerstapet och stadsfistalen och kronobetjeningen stodo uppstälda wid stora grind, som år nymålad, och lomplimenterade, som det brukas på bättre ställen. Alla fåkreatur woro undanfössta, och hela storgatan war rensopad och riktigt snygg. Stadsfiskalen stulle gå förut od) röja rum, men en drums lig tärring fom sättande emot honom få häftigt, att Han raklång föll omfull och Fårringen ofwanpå, och der lågo de båda till speltakel och muntration. Hos borgs mästaten steg Prisen of och gick in, och ingen må wål undra på om wärden på stället wardt lite blek öfwer åran, som skedde hans hus, hwilfet ändå, med sina stora sönsterrutor, tar sig rått bra ut wid stora torget. Sen få skedde presentation, som det heter, och Prinsen talade med dem allesammans några ord, som många ftrefe wo opp när de kommo bem för att bättre komma ihåg. Derefter desägs slottet och kungsträdgården, och hela gatan utför gid Prinsen barhufwad och nickade till höger och wenster. Herre Gud få söt han war! och lång och ståtlig att fe på! Men folfet, fom trodde att han ffulle wara grann odså, i bara guld och silfwer, hade fwärt att få reda på hwem af herrarne fom war den råtte, och hade aldrig trott att han skule göra fig få gemen och fe ut fom en wanlig menniska. Han lårer blifmit riktigt förtjust af den wackra slottsruinen och stannade en lång stund framför Kung Carl den toljtes namn, som kungen sjelf ingräft i muren med sin wårja; — Prins sen stref sitt namn bredwid, men med sin blyertspenna, sades det. Få se om inte kronobetjeningen läter infatta det i glas och ram, ty wi ha både snickare och glad mästare. Sedan åto herrarne frukost, fom Landshöfdingen bestod — och han hade skickat aut silfwer och tillbehör, tv wärt år mål för gement förstås! — fast det mar på Ktonofogdens landtställe nåra staden, och då woro alla wåra wackraste flickor der utstälda, hwittladda och riktigt nåpna att se på, och kastade blommor för Prinsen, som talade med somliga och till och med mar få grufligt god och frågade hwad de hette, hwilket de i häpenheten nåra på hade glömt. Men nägra werser hade wi inte att ge, för den gamla frun, fom brukade strifwa sådana och war mest som litet jjostig af fig, hon dog i fjol. Straxt derpå reste Prinssen och skulle till natten taga qwarter på kungsgården Ottenby, 8 mil från Borgholm, hos Stall mästaren der, fom lärer wara werkmästare eler stormästate, hur det då heter, för fri murarne, fast han fer mydet beskedlig ut Der skulle han bli öfwer både Söndager och en del af Måndagen, för der fins båd: stuteri och schäferi, och hjortar att jaga. Alltsedan Gustaf III en gång war hå har ingen kunglig person gåstat wår åö Då reste man opp en stor sten — mel