Norrländska Korrespondenten – 13 oktober 1858, sida 3

ning en gång wid fufien, samt hålla näre på att lägga bort de gamla folfnöjena, slagamål och processer — man fan ledsna wid det fom år myd:t roligare. Penningkrisen och torkan ha oåså gjort oss förbålt så magra och besked liga. Men ändtligen har det ändå händt någonting! Prinsen har warit hår. Inte re genten gudbewars, — ty harar och rapphöns, fom wi ha godt om, år wål ingen lodande kungsjagt, fan jag tro, liksom björnar — utan Prins Oecar, ftorami ralen, wackert få! Han fom mål inte pdis rekte häråt för wår skull, det hade warit sond och skam att begära, utan han for till Kalmar för en annan angelägenhet, nemligen att inwiga den nya frimurare logen med pomp och ståt och kalaa; men lika mycket! Wi fingo åndå en släng med af slefwen, fastän wi, oaktadt wår rikedom på både sten och kalk, inte äro några tittiga frimurare. Twärtom äro wi mycket rädda för dem, och funna inte låta bli att tänka på de gamla historierna om hundturfen m. m. — Wärre blir det mål också hädanefter sen man just wid den s. l. Ölandsgatan i Kalmar förlagt det hemlighetsfulla huset med de fasisk ufwade luckorna och alltid stängda portarne. Ja det har gått så långt, att presterna här, på några ställen, i sjelfwa kyrkan, från altaret, efter sjelfwa gudstjen sten måst hälla tal till folket och försäkra dem att ingen fara år å särde, utan att de tryggt funs na wåga fig in handelsbodar och magar finer. Jnte wet jag, men somliga säga, att Prinsen farit til Kalmar enkom för att hålla räfst och ransalning med de goda herrarne inom de Iyfta dörrarne, och att Det just gått allwarsamt till derinne, få att de warit röda i ögonen når de utfomse mit. Det stall wår ritsdage man ha ställt om. Prinsen hade till och med tagit med fig en särskilt prest från Srockholm, fom inte lärer tjenstgöra utan wid mycket swåra tilfålen, för att rltigt strista upp dem, lägg Det, fast det läter otroligt. Emedlertid få fom Prinsen mycket riks igt hit den 11 dennes. Och hår war han då riktigt nådig och huld emot ala. Wi hade odfå gjort allt möjligt för att wärdigt taga emot honom. Han reste öfwer fundet till Färjestaden med Lande;öfdingen och fina herrar uti en helt liten våt på morgonen, faft det juft blåfte duge igt — men en ftoramiral bryr fig om jön, få mycket, fan en weta, fom en hwwalis. Så bar det of till Borgholm, 3 mil, ch hela wägen war sallad med löf och lommor, majstänger uppresta här och deg