Norrländska Korrespondenten – 13 oktober 1858, sida 2

att strafflöst få fortsätta fina förbrytelser och äfwentyr med falskt wittnesbörd emot kyrkan, dess lastande och förklenande och sacramenternas wanärande, till allmän förargetse. Trosbröderna wisa sig ock wara af det werldssinnet och den mörka tanlen, att försäwidt det inom och utom lands är allmänna meningen, det i Sweriges evangelifft-lutherffa land en mera utwidgad religions och samwetsfrihet, ån den redan år förhanden, skulle ega rum, få borde en: ligt samwetets öfwertygelse, likasom den redan wore en tro8s och religionsnorm, frihet hår stadgas för trosbröderna och allehanda fekters ohyra. Warande alltså trosbröderna af den werldsmeningen och öfwertygelsen, att vox populi vox Dei, eller att når folket har en allmän mening och öfwertygelse, få är ock Gud dermed enig; och skulle derföre och folf-opinionen8 korsfäst wara en god och Gud behaglig gerning; men ban fåger ide fållan: edra tankar äro ide fådana, fom mina tankar, ej heller edra wågar sådana som mina x wågar. Allt detta konstlande i trosbrödernas ansöfan företer en ide oskickligt anlagd, illa dold list, ett attentat, huru de möjligen skulle lunna förleda Prins-Regenten dertil, att han måtte bwraga till utfärdandet af ett prejudicat för löggif mande af alt slags sekiwåsende: feparar tifm, popism, baptism, qwåkeri och annnat otyg i wärt tvangelifft-lutherffa samhälle, med all den oreda, splittring och skada, som deraf blefwe en följd. Wisheten på thronen skall dock nog afböja denna fara, och Herrans högra hand behalla segren. Medlem af statskyrkan. (nsändt.) Om Absolutionen. Man wet, att, bland de fel Westerbot. teno Läfare tillskrijwa wår Kyrkohanddok, Är ej det minsta wilkorligheten uti absolutionsformuläret. Stödjande fig på åtskilliga striftens språt, synnerligast Job. 20: 23 fordra de af ordets tjenare en owilforlig aflösning. ÅA andra sidan år wål fart, att denne ide, likffom ofwerhufwud ingen menniska kan tilldela annat än en wilkorlig. Gud är allena den fom synder förlåter, sasom den der allena fer in i menniskans hjerta, och Ordets tjenare tillsäger förlåtelse å Hand wågnar åt det hjerta, fom den als seende blicken finner öppet för nådens gåfwa, sålunda i fjelfwa werket blott wil korllgt. Huru komma från detta dilemma? Det nya Handbokoförslaget har sökt af hjelpa detta genom en uppställning af absol. formeln, fom i formen ide synes in: nebära wiltor, men fom likwäl gör det till innehållet. Detta lärer snart upptäckas af Westerbottningens skarpsinne — ty fådant träffas der ej fållan — och då blifwer den sista willan wärre än den första. Jag will soga tala om det föreslagna sporjsmålet och det derpå foljande swaret, som af församlingen stall ljudeligen afgifwas, säfom i amm tante alldeles olämpliga. — DD