komma. På rörren blänkte en grön glasruta. Derinne måtte Bläa dukens aldraheligaste wara. Wid wåra wänners inträde, war det flörre rummet redan uppfyldt af kunder, hwilka, ofonstlade till seder och klädedrägt, sökte armbåga sig fram till disken, fnuf fande hwarandra ganska härdt och fänns bart, utan att be hwarandra om förlås telfe. Högt öfwer sorlet och swordomarne höjde sig Fru Strömquisis dundrande stämma: mr filing, din solwarg — hugger jag till, sa du — me si nu — en stor bläcka starkt, twå strömmingar, ett qwar ter swagdricka — sju skilling war det — tyckte du sex war för mycket — — nej tad ffa du ha — tag tillbaks den der hackan — den duger inte — orden: skall wara hångd å borta — — hur mår husftru din Malmqwist — rask och fry fan jag fe på dina ögon — kore hwad di å sönderklösta — lägg bed på få drar det — — war laxen skämd, sa du — man slädar inte en gifwen häst mun — du står på swarta taflan för de du tog i går — lår wäl få fe mig om