fom wädkte fäanares beundran. Den för reställde ett äskwäder i en wild skogstrakt nägra minuter efter solens nedgäng. Man tyckte fig höra hur åffan dundrade från de swaorta molnen; man fåg tydligen hus ru blirtarne sköto fina pilar mellan trå den, huru fångfåglarne på bäfwande wingar föfte fina bon, huru ugglan och ufwen skriande foro fram, huru klipporna skälfde och den sekelgamla eken fplittras des; men blicken dröjde dock helst wid twenne wallgossar under en häll, af hbwil ken den ene med sammanknäppta händer bad till Gud, medan den andre pysslade om en tredje, wälklädd gosse, fom läg asswimmad på marken. Allt war åter gifwet med en rasthet och natursanning, fom woro förwänande. Jag betraktade länge detta konfistycke, fom tycktes mig befant oh ändå fråm. mande. Plötsligt fände jag en hand hwila på min arel, under det en manlig röst hwiskande fade: IJag har målat ur minnet; du fan säga om det år lik — Jag wände mig om och — Johan trycfer med wärma min hand. Min glädje öfwer att finna barndomeswännen, ifrår trasig tiggargosse förmands