Norrländska Korrespondenten – 29 september 1858, sida 2

Aii ÅÅ att wåga ett sisia för söf, fom kröntes med den glädjande framgången Att wi funno Gustaf i ett tätt busksnår, gråtande oc ffälfmande fom ett darrande asplöf. Nu war wäl den ena olyckan afhjelpt, men den hufwudsafliga stod qwar; ty utan fåren wägade wi ide att komma hem. Wi beslölo saledes att tillbringa natten i stogen, hwilfet Gustaf gerna medgaf, emedan han war rädd for att wandra hem i mörkreat. Som wi bade tångr tid wårt fonfiwufeum, krövo wi i silygd under en förre Häl och bäddade oss ner i torrt boflöf. Knappt hade wi lagt oss till ro, för ån äskan ffrätde till, så att bergens grundwalar skälfde. Det är herrligt oc ljuft att fitta i Mor gen en mörk natt, när äskan sakta mul rar och täta blirxtar såsom bengaliska el dar fladdra mellan traden; men det är förfärligt och hemskt, när thordönet duns drar flag på flag, når stormen ryter och regnet swallar fom frida bäckar, när him meln liksom remnar, oc Guds röst i knall på knall talar förebräelsens ord till men niskan. Det war derfcsre icke underligt, om wåra späda lemmar darrade, ty detta war en af de förfärligaste astnatter, fom