nägon hämnande Nemesis uppträdde och kringklappade of få erbarmligt, att kroppen blef lika färgrik som Johans mest brokiga utkast. För det mesta lupo wi dock undan ock lockade wåra förföljare in i törne och björnbärsris. Efter ett sädant pojstreck alömde wi lidna oförrätter och blåste i wallhornen få att det rigtigt lullade i bergen. Så dilldringade wi dagen i skogen oc wände om aftonen sjungande mot bemmet. Wi stannade wanligen en längre flund wid ett grönmäladt hus utanför byn, ty en ljuf musik nådde wåra öron från de öppnade fönsiren. Detta hus egdes af en rik enkefru i fladen och beboddes endast om sommaren af henne och hennes enda barn, en liten ljushärig gosse, som bläste flöjt sörträfftigt. Den iille virtuosen, som hette Gustaf, war sin och grann och i wåra tankar få lycklig, att wii början riftigt afundades honom. Men snart förbyttes afuaden i medlidande, ty wi funvo med grämelfe, att han fafnas be hwad wi i rikt mått egde, nemligen friheten, Ensam fick han gå på den ins plankade gården, bewakad af en piga eller jöta mamma, fom jemt följde hos