Norrländska Korrespondenten – 25 september 1858, sida 2

ninn ie p FF förtärde. Tid tack derför sjöng han en liten wisa, och ifrän det ögonblicket woro wi wänner oc) bröder. Om aftonen tog jag honom med mig bem; och fom han war en wälwillig och rast pojke och jag en liten enwis diplomat, få lydsdes der mig snart att få honom anställd fom wallgosse. Wi gingo nu wall med fåren i Togare ne. Herdelifwet är fult af porfil Fog larnes finger, blommornas doft, bådar nes sus, windeas spel trädens grönska, berghällarnes skuggestalter, hade ett mäk tigt inflytande på wåra unga friska nar tursinnen. Hela timmar kunde wi fitta hänryckta i åstädandet af naturen, fom war för of en stor kyrka, der gräsmattor utgjorde altarduken, furorna pelarraders na, ffyarne kurolen, och solen en flrålans de ljuskrona, fom lyste öfwer berg och dalar. Länge funde wi dock ide wara sysslolösa, ty liflig som wär fantasi war, mäste den i ord och handlingar uttryda sin tillwaro. Jag diktade smä wisor, dem jag sedermera försökte att i lurtoner är tergifwa. Johan slöjdade hästar och alla handa andra djur, hwijka han målade med albark. Han hade utmärkta anlag