bästa harmoni oss emellan. Snart hade min wän en sädan mängd af snillealster, att wi woro nödsakade att bygga ett konflmuseum. Emellan twenne flora hällar och i skygd af en lummig bof uppförde wi ett dylift, fom låg der få täckt oc) inbjudande wid den lila insjön. Hår hängde Johan upp fina tafs tor och öfriga effekter hwilka jag firade med mwälluftande blommor och löf, fom togo fig ganska bra ut mot de grå flens wäggarne. Denna byggnad hade mål ingenting att wisa mot Sweriges blifwande Nationalwuseum, men hade likväl den obestridliga förtjensten, att ritningar. ne och waterialerna, tilita med alt hwad den inneflåt, woro til uppfinning och ute förande äfta fwenffa, något fom aldrig lär inträffa med det omnämnda. Detta museum utgjorde också wär stolthet och riktades dagligen med nya saker. Wifs wäl mäste jag bekänna, att det förorfas fade of mydet obehag, ty fåren lupo ifrån oss, medan wi sysslade inom konstens oms råde, och då gjorde de wanligtwis skada i grannarnes räglyckor eller inhägnader. Om wi wid sådana tillfållen ide woro qwicka i benen, så kunde det hända, att