Norrländska Korrespondenten – 18 september 1858, sida 2

Kloka gumman. (Forts. fr. föreg. n:r.) nMin wän, swarade Selma lugnt, njag twiflar ide på dina ord; jag tror Heller att Bågenflokt war fieif i skogen, och ide Hang wälnad, men Då är jag ju i alla fall bunden, i hang wåld, efter ett sådant äfwentyr med honom. Finner du det ide fjelf? uxc, jag fruftar du har rätt, min otydliga oförsigtiga Selma! Blott bans död fan befria dig från honom, tillade Gabriel med mörk blid. Den mannen Har wårt namns beder i sitt mwåld! UFör öfrigt, fortfor Selma helt lugnt, nälskar han mig nu uppriktigt, jag har genomstädat honom, han ångrar fig öfwer sitt swek mot mig, och jag förlåter Honom, oc) tager honom til min man; jag har det fasta hoppet, att han genom fin färlef till mig stall blifwa förbättrad. Jag skall lära honom att känna den ewiga kärleken. Jag will od) jag fall, gillade Selma med färmiff hänförelse,