Norrländska Korrespondenten – 15 september 1858, sida 3

nmA KD äsigusg en förklaring öfwer mitt uppfö rande. På en wink af Selma lemnade Clara och Hanna henne ensam med fufinen. Ad, min älstade Selma! ögonblicken äro dyra. Hör mig, jag will wara kort. Hör mig, lag, jag war ju din utforade, Då du war femton oc jag ferton, hwad betyder det att wi warit skilda i tio år, jag bar tänft på dig i Paris, minnet af dig har bewarat mig frin alla förmwillels fer wid min fars död derute, årerwände jag genast bit för att uppsöka dig, döm om min förwåning och oro, då jag åter. säg dig, du minnes sjelf hwarest. Jag wille ide oroa dig med att göra mig i. genkänd, oh wigtiga angelägenheter ryds te mig bort for ett par manader. Når jag blef ledig, sökte jag genast få närmare underrättelser om dig. Jag fid slutligen fullkomlig upplysning af min wän bhåradshöfdingens fastmö, mamsell Hanna, och är nu derföre här att rädda dig ur olyckan. Denna wigsel fär icke ste, min högrälskade Selma, jag gör gåls lande mina gamla anspräk på din hand. Ad Gabriel, tala ide så. Wi woro blott barn, som lekte med hwarandra.