— F ån Le:. sfkrifwes i H. H. H.: Om man will anse ordenstecken för en utmärkelse, en förtjent uppmärksamhet åt trogen och långwarig tjenst, ett uttryck af alining åt förtjensten, få har en dylik utmårfelfe sällan träffat ett wärdigare före mål än lånets landträntmästare hr L. U. Oawist, fom jemte f. Kronofogden Hadsell dubbades till riddare af Wasa Orden. Wid middagen på residenset straxt förte H. K. H. Kcouprinsen regentens afresa öfwerraskades hr räntmästaren med ett fraftigt flag på aren samt orden: På min mors, Drottningens, namnsdag dubbar jag dig och kronofogden Hacksell (frånwa. rande) till riddare af Wasen; tecknet skall du få, när jag kommer hem! — Erå Åongl. Höghet, jag har ide förtjent det! nat bi råntmåftareng swar, i det han djupt bugade fig. H. K.G. winkade medi handen småleende och lemnade honom, — Måtte alla utmärkelser ef detta flag wara lifa främmande för biafsigter, fom de nu nämnde! — Skörden, fom på de flesta ställen i lånet redan inbergats, anses hafwa utfallit öfwer medelmåttan. Såsom något omwanligt anmärkes, att då man tillförene alltid haft befymmer och fruttan för frost särdeles Bartholomeinatten, ha de fleste i år före den tiden haft säden lyckligt och wål inbergad. — Håtillgången år deremot i allmänhet ganska flen. — Hr Major Falnehjelm, Jntendent för Norra Telegraf-Diftriftet, passerade staden norrut med Njord d. 24; återresan stker landwågen, i och för besigtning af telegrafstationer och linien. — Efter att hafwa warit H. K. H. Kronprmsen regenten följaktig under hela färden genom lånet, äterkom hr landihöfs ding Ros i i går afton till staden. Fatlygen flaggade och marschaller tändes utefter wågen, fom (leder till residenset. Stadens innewånare wille dermed gifwa ett — om och ringa — bewis på sin erkänsla, icke derföre, att hr landshäftingen, såsom en lonungens troman egnar oc) anstår, ut tryckt fina underdåniga tänkesätt och bi dragit till att göra Kronprinsen regentens resa genom lånet få angenäm four möj ligt, utan derföre att hr landshöfdingen städse wisat fig ega både wilja och förmåga att uträtta något wäsentligt för lår nets båfta aldrig fett på egna uppoffrimgar för detta ändamål och ständigt fort: gått i samma ädla uppgift, trots allt oc behag, mifförftånd och småsinne fötstått att sammanhopa. En och gemensam är den tanken, att den största skada men också den enda — fom br jlandshöf: