Norrländska Korrespondenten – 8 september 1858, sida 3

hon sköna toner ljuda utanför från parfen, Det war tydligen ett jagarhorn, fom blåftes mästerligt på bergklinten. Det war samma toner, fom hon hört oredigt när hon nedsjönk sanslös mid forswagen. Hon ryste Häftigt, men likwål l,ssnade hon på den förtrolande musiken med en fänfla af njutning. Ändtligen dogo tonerna bort i en we modig klagan. Först då steg hon upp och säg ut genom fönstret, ingen syntes till, solen lyfte få klart i fin uppgång på den grönffande parfen inunder, och dagg: juveler glittrade på trädens kronor. Då hon lemnade fönsitret oc fåg på golfwet, låg der en bukett af sällsynt wackra blommor. Hon kunde icke låta bli att taga upp den. Def fägring locfade henne att föra den till fina läppar, bon kysste den ofriwilligt, och inandades dess retande wällukt. Samma uppträde förnyades flera morge nar; alltid samma förtrollande hornmus sit, alltid en bukett af doftande blommor. Slutligen stängde hon fina fönster en qwäll innan hon fade fig, od fällde ned gardinerna, men mufifen hördes genom både glas och tyg, och en bukett stod