söket, och ångrar mig nu bittert äfwen öfwer detta, Jag är skyldig honom upp: rättelse. FJag bedyrar att han ljuger hwart ob, fade Hanna, ehuru jag bekänner min oförmögenhet att bewisa det. GE mellertid hoppas jag att du ide låter honom förleda dig till ett bifall, ifall han år få oförskämd och wågar fria till dig. Men hwad war egentligen anled ningen att du blef få förskräckt, midt under det han talade. Du ropade tid helt högt, oc nedföll affmimmad. Jag blef genast upprörd och förskräckt när jag i honom kände igen wålnaden, och ännu djupare greps jag af ängslan, då han berättade om sitt lidande för min skull; men midt under det jag fatt och tärdee af samwetsqwal, fom jag att fa. sta en blick på hans ramswarta hår. Nå, än fedan? frägade Clara ifrigt, håret är ingenting fasligt, det år werks ligen det enda wackra på karlen. Yd! suckade Selma, jag upptådte deri några grå strån. Mitt förra förför en midsommarnatt, hwilken jag omtalas de för er, wisade mig ju att jag skulle få en gråhårig man, Aut öfwertygar