Norrländska Korrespondenten – 8 september 1858, sida 2

ligare befästade fig i deras wålwilja, och bjöds att så fort som möjligt komma tillbafa. . . . . . . . . . . . . . . Följande morgon wmworo de trenne flics forna fom manligt tilfammans hos Selma, od) talade om gårdagens urpträde. TBet är en otäck farl, den der Bär genflyft, fade Clara, jag har aldrig fett elakare uppsyn, hans ögon fe ut fom pistolsmynningar, jag tordes aldrig fe upp på honom; och hans skägg är ju blär swart det är bestamdt riddar Blåffågg! Det är bestämdt en dålig farl, fade Hanna. Re fade Selma, ji dömmen honom allt för härdt; jag medgifwer att jag ry fer blott jag tänker på honom, men det är en swaghet hos mig, fom jag mäste betwinga; jag fan ej undwika att blifwa hans hustru. USöta Selma! tänk ide på den saken, nej, Det går aldrig an, jag har hört af pigorna i föfet att han år illa kånd på orten. Folfets tal får man ide akta, fade Selma, Hhan är kanske siträng mor sitt tjenstefolk, och will hålla dem i ordning;